Så vad gör jag för att det ska kännas verkligt. Jo, jag städar lägenheten, köper hem saker som Jonas tycker om, bokar biobiljetter till Harry Potter som ska ha premiär nästa vecka, planerar in aktiviteter som vi ska göra ihop. Jag köpte en reseguide om Mexiko som jag lusläser för att ha koll på läget tills vi ska åka iväg till Mexiko osv.
Bild lånad här.Men ingenting gör att jag känner att det känns verkligt att han kommer hem. Inte förrän jag kör iväg för att möta honom och jag väl kramar om honom igen och känner att han är hemma på riktigt. Inte bara i mina tankar.
Det har gått alldeles för lång tid för att jag ska riktigt tro på att det är sant och att Jonas kommer hem och stannar hemma som han har lovat. Jag vet ju att hans kollegor gör allt för att övertyga honom om att ta fler säsonger. Visserligen är det kul att han är en uppskattad medarbetare men jag tycker att det är respektlöst att försöka övertyga någon om att ompröva ett beslut som redan är taget, som man redan har bestämt sig för. Det är inte bara respektlöst mot Jonas själv att de håller på på det viset, det är även respektlöst mot mig som är hans flickvän, det är respektlöst mot hans familj och vänner i Sverige som ser fram emot att träffa honom igen. För det är ändå som så att är man borta i flera månader i sträck och endast kommer hem sammanlagt fyra veckor på ett år så hinner man inte träffa alla sina vänner och släktingar hemma på den tiden, eftersom folk faktiskt har andra saker att göra som redan är inplanerade. Ja, jag blir förbannad över när folk behandlar andra illa och det tycker jag tycker att de gör i detta fall. Det är respektlöshet till max att inte se saker från två håll. Är beslutet taget så är det det och i så fall är det löjligt att hålla på att försöka få Jonas att ändra på sitt beslut. Jonas har vägt för- och nackdelar innan han bestämde sig och då får man respektera det! Det är vad jag tycker och det är ingenting jag skäms över.
