Hur tävlingsinriktad är jag?

Jag är extremt tävlingsinriktad! Under min skoltid cyklade jag oftast till träningen och då tävlade jag med andra cyklister, att jag skulle hinna till övergångsstället innan gångtrafikanten som endast var fem meter ifrån medan jag var 20 meter ifrån. Jag tävlade även mot bilar, pensionärer med rollator, you name it. När jag gick till busshållplatsen tog jag tiden för hur lång tid det skulle ta att gå dit och slog halvt om halvt vad med mig själv om att jag minsann skulle hinna på tre minuter. Under en period gick min mor och jag och simmade på badhuset. Jag kunde bli extremt irriterad på mig själv om jag inte höll mig under en viss tid på varje längd jag simmade. Det spelade ingen roll hur trött jag var och jag kunde inte acceptera att jag blev tröttare för varje längd. Numera tävlar jag mot mig själv på hur långt jag klarar av att gå med matkassarna från butiken innan jag måste ta nytt grepp om handtagen. Tack och lov tävlar jag inte när jag kör bil, det hade nog inte varit så bra.

Om jag får för mig att göra hopp på isen som jag kunde när jag tränade och tävlade flera dagar i veckan, blir jag extremt förbannad om jag inte klarar hoppet/hoppen. Jag accepterar inte att jag vandrar i piruetter som jag kunde göra alldeles centrerade förr. Tävla inte mot mig i "idioten", jag bara SKA vinna!

Ibland har jag frågat mig själv varför jag är sådan. Det enda jag kan komma fram till är att det är arv och miljö som är boven i dramat. Min mor och jag tävlade om vem som kom först till bilen, jag satt till och med och "tävlade" i vem som kom sist till de ställen vi körde till med bil. Gissa vad mina föräldrar gjorde, jo de backade sista biten. Det faktum att jag var bra på att springa 60 m på skolidrotten har också satt sina spår - arv. I de klasser jag gått i i skolan har alltid merparten varit idrottsintresserade. Vi gav oss inte när det kom till skolmästerskap, idrottslektioner eller vem som fick bäst resultat på proven i skolan - miljö.